Idag var det nog sista gången på ett tag som man fick njuta av underbara Lofsdalen. Och som för att verkligen banka in taggen i hjärtat lite extra så bjöd Lofsdalsfjällen återigen på en otroligt fin dag. Och det kan man ju begripa. Jag tvingas helt enkelt åka upp snart igen.
Idag åkte jag ett spår som går från Solgropen och bort över västra skuldran på Digervålen. Det är en mycket fin tur och när du åkt halva sträckan har du utsikt över Glötesdalen och Sonfjällsmassivet. Det är mäktiga vyer som inger respekt.
Björnar sussar i nordsluttning
Inte allt för långt i framtiden kommer ett antal björniden att töa fram här på norra sidan av fjället. Björnen väljer ofta norrsidan för att slippa den värsta blötan när solen börjar värma. Ganska förståeligt för vem vill ha vårfloden i sängen. Än så länge så sover nog Digervålsbjörnarna djupt och drömmer om blåbär och älgstekar. Snön ligger djup och hård och det går att åka precis överallt även med tunna racingskidor. Bara allra högst upp på vålen har nordanvinden slipat fram blankis och den bemästrar man inte utan stålkanter.
När jag åkt halva spårsträckningen så bestämmer jag mig för att klättra upp för Västervålen – Digervålens västra topp. Det går ett skoterspår upp som jag följer. Snart ser jag spår i nysnön – snirklande pärlband från små riptassar. Jag följer spåret med blicken och, titta! I en fjällbjörk sitter en ripa och pickar på ... ja vad pickar den på? Är det kanske björkskotten som smakar bra? Jag blir själaglad åt sällskapet och ripan verkar inte ta illa vara heller.
Klimp & Bolla
Vi tittar på varandra och jag fotograferar. Jag går lite närmare och när ca 10 meter återstår bestämmer ripan sig för att göra en taktisk förflyttning. Den hoppar ned från trädet och vaggar makligt fram som en kroppsbyggare efter en alltför stadig lunch. Det ser roligt ut och jag skrattar för mig själv. Då flyger det upp en ripa till! Han hade tydligen damsällskap. Inte undra på att han satt och vaktade på mig. Riporna Klimp och Bolla – snabbt namngivna efter deras korpulenta och proppmätta rultande – tassade till nästa björk och hoppade upp, varvid pickandet vidtog. Bolla såg ganska rundnätt ut så jag undrar om det kanske inte var kycklingar på gång också.
Ripor är då rakt inga gråsparvar. Klimp och Bolla sitter lika säkert på grenarna som grillade kycklingar ungefär och tramsar runt och slinter och halkar. När man ser deras håriga klor som mer ser ut som tassar så är det förståeligt. Försök själv att balansera på björkkvistar med jättepälstofflor på fötterna.
Jag säger adjö till riporna och önskar dem lycka till. Jag känner på mig att de kommer att behöva det. Det finns många människor som tycker att ripor är roligast när de har en bössa på ryggen.
Jag fortsätter runt spåret och vänder mot söder. Solen gassar och jag svettas. När jag kommer till solgropen är den full av folk. Uppkavlade armar och en och annan i bara T-shirt. Det skrattas och stojas. Det är vår i Lofsdalen – i alla fall i Solgropen.
Som grädde på moset fick man se bandvagnshunden Balder sträcka ut över isen när bandvagnarna drog till Våffelstugan för viltkväll.
