Hej, jag heter Balder. Jag är en bandvagnshund. Ibland jagar jag fågel också. Bandvagnssäsongen har nog inte börjat ännu, för varje gång jag tittar ut på gården så står de där med snö på taken. Men snart är det dags, det känner jag på mig. Och då blir livet värt att leva igen. Inget är som att springa före bandvagnståget upp på fjället, kolla så de dragit bandvagnsspåret som de ska, att ledmärkena är utplacerade med lagom avstånd och att alla träden är kvar sedan förra året. Men fram tills dess får jag vila upp mig. Livet är lite torftigt när inte bandvagnarna går och det är hundratalet med nya flockmedlemmar som jag måste hälsa på varje dag.

Men idag när jag vaknade var det något spännande i luften. Matte bjöd på frukost. Det blev hundmat. Igen. Och det var väldigt gott. Sedan gick vi på promenad. I hörnet av Lofsdalsvägen och Hovärksvägen hade en av byns söta hundflickor lämnat en kontaktannons: "Söt, stark och frisk hundpojke sökes för bildandet av trevlig ny flock med omtänksam, tålmodig och ganska raffig hundflicka. Du ska vara över 60 cm i mankhöjd och ha ägare med ordnad ekonomi. Svar lämnas på denna plats, eller kom förbi och hälsa på i backen där jag bor. Undertecknat Lilla Snuffsan." Jag försökte med milt våld övertala husse om att ett litet hembesök kan väl aldrig vara fel? Finns det något sötare än hundvalpar? Va? Va? Husse var inte på det humöret och drog mig vidare. Jag hann precis lämna ett meddelande till Snuffsan: "Jag älska... " sedan hann jag inte skriva mer. Vilket mört han är, husbonn! Nästa gång han öppnar dörren hemma ska jag sitta gömd bakom gummistövlarna och göra en hastig sorti. Sedan kan man rulla sig snygg i någon snödriva och springa på romantisk visit. Håll tummarna ni som har några!