Igår tog jag mig upp på Södra sidan igen. Spårchefen på Lofsdalsspår ringde och tipsade om att det fanns naturupplevelser utöver det vanliga runt Sömlingshågna. Jag liftade med Bruno upp på fjället och fortsatte sedan på skidor runt.
Det var helt makalöst vackert. Dimma, kyla och snö måste ha samverkat för att bygga isskal runt björkgrenar och stammar. När man stod stilla och lyssnade så klirrade det stilla som av tusen kristallkronor i den svaga vinden. Solen sken och det vara bara jag och renarna som njöt av dagen.
Vi har sagt det förut: ta tillfället och åk Lofsdalens vackraste tur. Bandvagnen går ända upp på kanten av Sömlingshågna och du tolkar bakom. Det är spännande och roligt och åkningen därefter är mestadels väldigt lätt. Backen ned efter passet kan se lite skrämmande ut, men där kan man ta av sig skidorna om det känns osäkert och gå en liten bit.
Sedan passerar ni Hågntjärn och raststugan därvid. Leden som går runt svänger vänster runt den isbelagda tjärnen och in i björkskogen vid den elaka gamla Sömlingshågnas branta fot. Han grinar illa ned mot dalmasarnas rike och vänder sin mjuka ändalykts sluttningar mot Lofsdalen. Det är ett mäktigt fjäll som förtjänar respekt. Björn och kungsörn vaktar honom om sommaren, och på vintern är kyla, stentänder och iskappa mer än nog för att hålla de flesta på avstånd.
Färden passerar runt fjället och vänder norrut igen och i stigningen upp mot Mossaruten är det bedövande tjusigt. Skidleden går mellan alléer av tinglande kristallbjörk och det är mängder av ren som får gräva djupt för att hitta något att fylla magen med.
Tillbaka i Lofsdalen är kameran fylld av bilder och jag tittar på dem alla. Trots att de är jättefina många av dem är det naturligtvis intet mot den känsla som fyller bröstet när du väl är där. Jag säger bara: ÅK DIT! ÅK DIT! ÅK DIT!
