För ett antal år sedan berättade min far för mig – som i sin tur fått det berättat av sin far – att om man befinner sig uppe på Hovärken natten under sommarsolståndet, så är solen bara borta i cirka 20 minuter. Enda sedan dess har jag velat uppleva och beundra detta skådespel. I år tyckte jag det var dags. Jag och Sabina bestämde att vi skulle göra ett försök, bara vädret skulle tillåta det.
Måndagen den 21 juni skedde årets sommarsolstånd. Dagen var fin och på kvällen började det klarna upp fint. Jag var så uppspelt när jag packade min ryggsäck med mackor, varm choklad och sist men inte minst – kameran! Detta skulle givetvis dokumenteras. Klockan 23.00 hämtade jag Sabina och vi åkte högst upp på Hovärksvägen för att starta vår vandring upp. När vi kom upp hade det mulnat på fort västerifrån. Efter många om och men avbröt vi. Risken att bara se moln kändes överhängande. Vi lämnade dock veckans kommande nätter öppna för ett eventuellt nytt försök
Midsommardagen
Efter en lång midsommarafton där kvällen och natten spenderades på dansgolvet – buggandes till det lokala bandet Willie Lee's – tog jag en lugn dag tillsammans med mor. Flera svenska filmklassiker avverkades på den fenomenala SF-kanalen. Precis när jag hade bestämt mig för att gå och besöka John Blund plingade min mobil till. Nytt meddelande från Sabina: Vi ska inte ta oss upp till toppen och kolla på solen? Klockan var 23.09. Efter att jag tagit en runda förbi varje fönster och sett en skymmningsblå himmel utan ett enda moln så långt ögat kunde nå blev jag pigg som en lärka. Det var nu eller aldrig! Meddelandet tillbaka blev: Är du klar till halv? För nu var det bråttom! Vi ville ju inte missa något. I med linserna. På med långkalsongerna. Vantar och mössa letades fram. Sittunderlag, vattenflaska, digestivekex och kamera slängdes också med. Sist snörades vandringskängorna på och jag var på väg för att hämta upp Sabina. Något försenade började vi vår marsch klockan 23.45.
Lång väntan
Jag vet inte om det var adrenalin av rädsla eller av förväntan. För trots flera fotograferingspauser var vi uppe på toppen redan efter 40 minuter. Där kunde vi snabbt konstatera att vi hade missat solnedgången. Okej, det hade vi anat att vi skulle göra. Den största besvikelsen var moln. Ett tunnt, men ack så irriterande molntäcke, låg över hela norra horisonten. Lite surt var det. Dock fanns aldrig tanken på att vända. Istället gjorde vi det bästa av situationen i väntan på soluppgången.
Vi letade upp ett ställe där vi hade lä och slog oss ner. Sabina hade hunnit gjort värmande te och en varsin ostmacka. När vi satt och mumsade på vår matsäck, avhandlades olika minnen och historier, både gemensamma och egna. Våra blickar drogs dock hela tiden ut mot de stora vidderna framför oss. Efter en liten stund gick vi åt ett varsitt håll. Vyerna var tvungna att beundras långsamt, tyst och ensamt. Jag ställde mig på en stor sten. Blicken vandrade ner mot byn. Vår lilla pärla. Sovandes bredvid den stora, djupa Lofssjön. Snett ovanför, långt bort i fjärran, såg jag de norska fjällens svaga konturer. Ögonen förflyttades sakta åt höger. De drogs mot den ljusare delen av himlen. Till slut blev den alldeles röd där solen låg under horisonten. Tankarna for iväg på allt möjligt. Som de brukar göra, ni vet. Jag sträckte ut mina armar. Den starka vinden försökte rycka tag i mig. Men jag stod stadigt. Som om jag växt fast i berget. Jag kände mig stor. Större. Störst. Samtidigt kände jag mig så otroligt liten. En märklig känsla. Men ändå helt underbar!
AAAWWWHHHH!!!!!!!
Helt plötsligt bröts tystnaden av ett skrik! Jag slängde mig ner på huk, händerna hållandes hårt över öronen. Den första tanken var att ett bombplan var på väg. När jag insåg att det kanske inte riktigt var troligt, blev den andra tanken att det kanske var en örn som attackerade mig. (Det är sant. Det var det jag tänkte!?) Fruktansvärt rädd blev jag. Några sekunder senare ser jag Sabina stå och skratta frågande åt mig. Då förstod jag. Hon skrek inte för att varna mig för något. Hon skrek inte heller för att skrämma mig. Hon gjorde ett vårskrik. Ett alldeles eget vårskrik. Eller ska man kalla det för ett sommarskrik. En underbar idé som vi skrattade länge åt.
Lurade?
Ljuset började så småningom återvända på himlavalvet. Men klockan hade sprungit iväg. Fort. Alldeles för fort. Och ingen sol. Hade vi blivit lurade måntro? Klockan 02.00 hade den fortfarande inte brutit genom horisonten och molnen. Vi gav upp. Tröttheten och framför allt kylan blev för påträngande. Tre timmar efter starten satt vi i bilen igen. Åter varma, men ett sting av besvikelse besvärade mig. Mina förväntningar hade varit så stora.
Trots det misslyckade försöket ångrar jag mig inte. Vi hade en rolig natt med många skratt och fantastiska vyer och intryck. Något jag aldrig kommer glömma. Dessutom fick jag en anledning till att göra om det. Någon som vill hänga på?
Bilderna är tagna av Elina Backman (med en gammal digitalkamera, därav den låga kvaliteten på vissa bilder, jag ber Er ha överseende med detta) och Sabina Helander. Vissa bilder ser mörkare ut än vad det egentligen var. Jag hoppas ändå att Ni får en aning om hur vackert det var!
