Resten av flocken Backman äter middag. Som lägst stående i flocken så får jag inte vara med. Så jag surar och smyglånar Elinas dator ett tag. Fast det är lite svårt att stänga alla öppna webbläsarfönster med curling-TV, begagnade curlingstenar, veckade curlingkjolar, mönstrade curlingstrumpor, curling hit och curling dit och lättklädda curlingpojkar.
Jag har aldrig förstått varför jag inte får sitta med vid matbordet? Kniv och gaffel kan väl inte vara så svårt? Jag har ju aldrig fått prova. Men de äter ju ganska märklig mat förstås. Förstöra det fina köttet med bleka rotknölar och stinkande geléer. Tacka vet jag hundmat.
Många människor ser ned på oss djur. Fast det finns undantag. Backmans är snälla. Och vissa av dem ger mig verkligen hopp om mänskligheten. Igår satt jag som vanligt och tittade ut genom fönstret. Trots att bandvagnarna verkade lika molokna och orörliga som vanligt så såg jag något som gjorde svansen glad. På gården kommer lilla Alva, minstingsvalpen, flockens hopp och sötnos. Hon kör en spark och nä men ... hon har satt nallen på sparksitsen! Sätter djuren först, lilla gullungen! Det är vad jag kallar en sann djurvän. Åh vad jag tycker om henne. Tänk när hon blir stor. Då ska vi springa framför bandvagnarna tillsammans och jag ska lära henne allt jag kan! För det är inte lätt att vara bandvagnshund. Det ska kylskåpen veta.
En fullärd bandvagnshund håller koll på resenärerna och ser till så de inte vimsar bort sig när de ska kliva in i bandvagnen. Sedan går bandvagnståget och då är det mitt jobb att springa ned på isen och reka så det inte finns några isbjörnar, arga laxar eller fientliga skoteråkare som kan hota flocken. Därefter färdigställer jag mig för högsta maxfart och bajar ur mig det som eventuellt finns vid första ledmärket. Då är kroppen redo för acceleration och jag lägger i högsta växeln och springer över sjön. Som ledare av bandvagnsflocken tar jag såklart alla risker och provar isen där jag springer så ingen efterkommande ska kunna komma till skada. Inget offer är för stort för en äkta lofsdalsk bandvagnshund.
Väl över på andra sidan vidtar den ganska händelsefattiga transportsträckan upp på fjället. Då släpper jag lite på principerna och skojar med bandvagnsresenärerna genom att visa några tricks som jag lärt husse. Om jag springer ut till höger där skoterspåret går så tutar husse och alla i bandvagnen tycker att husse är så duktig! När vi kommer upp för sista branten brukar jag dra på mot passet vid Sömlingshågna. Då tutar husse, visslar ibland och vevar med ena tassen! Resenärerna tycker det är så fantastiskt roligt när husse gör sina tricks så ofta ger de honom små fina papperslappar vid våffelstugan som belöning.
Han är duktig och lättlärd min husse och jag tror han är den bästa bandvagnschaufför som en bandvagnshund någonsin skulle kunna ha. Undrar om Lilla Snuffsan också tycker om bandvagnar? Jag skulle gärna gifta mig i den röda. Den är så romantisk.
