När vi grävde guld i Östersund!

Dag: Fredag, 30 januari 2009
Tid: 08.38
Destination: Östersund
Tävling: Slutspel Division 1, damer
Mål: Vinna div. 1 och kliva upp i Elitserien säsongen 09/10

Kanelbullar

Karin och jag klev på tåget. Hon plockade fram sin Ipod. Jag tog fram min kurslitteratur för att plugga. Vi hade fem timmar framför oss att fördriva. Ute sken solen på en klarblå himmel och vi var på väg mot mina gamla "hemtrakter". Humöret var på topp! Den här helgen hade vi längtat efter i drygt ett år. Nu var vi äntligen här. Tåget tuffade på längre och längre norrut. Efter två timmars effektivt studerande somnade jag. Karin hade slaggat in för längesedan.

När vi vaknade kurrade våra magar. Vi gick till bistrovagnen. Där åt vi lax med potatissallad till lunch. Dessutom tog kaffe och kanelbulle som avslutning. Jag har fått sådant begär för kanelbullar på sistone. Undrar om det är för att jag inte får min dagliga dos av farmor Sveas hembakta? Tur att jag ska hem snart så att jag kan stilla mitt begär. Efter fikat pluggade jag lite till. Sedan var vi framme i ett mycket kyligt Östersund. Där fick vi vänta på coachen och den andra hälften av laget. De hade inte tajmat in bilresan perfekt från Härnösand. När de anlände åkte vi genast till hallen för att träna.

Curlingtime

Fyra lag skulle göra upp om platsen. Vi, Skellefteå, Härnösand och Östersund. Kl. 17.00 startade första matchen mot Skellefteå. Det blev en mycket defensiv match men vi hade kommandot hela vägen och Emma kunde göra en enkel utslagning för vinst. Vi var väldigt nöjda med vårt spel och åkte hem för att komma i säng så snart som möjligt. Vi hade match kl. 08.00 på lördag morgon och då ville vi vara utvilade. Vi mötte Härnösand och presterade inte lika bra, men vi gjorde vad som krävdes och vann. Därmed, med det första sammandraget medräknat, var vi 1:a i gruppen.

Lördag eftermiddag spelade vi den så kallade övre page-matchen mot grupptvåan Skellefteå. Det är som en semi fast ändå inte. Vinnaren går till final men förloraren får en chans till att ta sig till finalen. Vi gick den långa vägen dit. Det betyder att vi förlorade den första semi-finalen, men tog den andra chansen. Motståndarna blev Skellefteå igen, för tredje gången på lika många dagar. Det var ett glatt och taggat gäng som åt lunch på Kebab City i Östersund. Inte bästa finalmaten men vad göra när det är -18 grader ute och inget annat är öppet i närheten? Kylan bet i oss så vi tog första bästa helt enkelt.

När vi återvände till hallen kände jag kanelbullesuget igen. Hm, skulle jag köpa en? Sist jag åt en var inför första semin och då förlorade vi. Men jag är inte och ska inte bli skrockfull. Dessutom kom jag att tänka på farmor och då kände jag i hela kroppen att jag skulle ha en. Kanelbulle med varm choklad blev min sista laddning inför matchen. Det visade sig vara ett smart drag.

Finaldags

Nu var vi revanschsugna! Första halvan blev jämn. Matchen stod och vägde och i halvlek var det lika. Vår coach kom ut och peppade oss. Vi hade inget att förlora och allt att vinna. Den 6:e omgången blev defensiv och Skellefteå nollade. I 7:e tog de ett poäng. I nästa omgång satsade vi allt. Och det lönade sig, nästan. Inför den sista stenen som var vår, hade vi ett slag för 5 poäng! Vilket hade punkterat matchen. Men vi hade inte millimetrarna på vår sida. Hade stenen träffat 2 millimeter tjockare hade vi tagit en poäng. Hade den träffat 2 millimeter tunnare hade vi tagit fyra eller fem poäng. Nu gjorde den inte det. Vi fick den sämsta träffen som någonsin fanns i den situationen och Skellefteå tog en poäng till. Underläge med två poäng och lika många omgångar kvar. Det var bara att bryta ihop och komma igen på mindre än en minut. För sedan ska nästa omgång startas. Vi bestämde oss för att glömma de där millimetrarna just där och då och bara tuta och köra!

Näst sista omgången började sådär. Den såg ut att rinna oss ur händerna. Men när motståndarnas fyra/avslutare missade båda sina stenar öppnade det för oss att ta två poäng. Vilket vi gjorde! Kvitterat. Nu var det "all in" som gällde. Inget skulle stoppa få oss. Vi byggde upp ett bra bo med många poängstenar. Problemet var att vi inte hade sista sten i omgången. När bara den där sista stenen var kvar låg vi med tre poängstenar. Men Skellefteå hade ju sista ordet. De hade en svår men möjlig dragning in i boet för ett poäng, för avancemang till Elitserien nästa år.

Det är svårt att beskriva vad jag kände då. Man hoppades ju faktiskt att hon skulle missa, det kan jag inte förneka. Samtidigt förberedde jag mig på att hon skulle sätta den. För den såg ut att göra det. När stenen nått halva banan, svartnar det för mig. Jag ser ingenting. Jag hör det andra laget skrika och kommunicera med varandra för att få stenen dit de vill. Vad de skrek vet jag inte. Min hjärna vaknar igen när stenen stannat. Den ligger ute på kanten, i den bakre delen av boet. Frågan var bara vilken sten vara bäst? Deras gula eller vår röda? Jag tittar på mina lagmedlemmar. Kan inte avgöra om de är glada eller inte. Jag tittar på motståndarna. Kan inte heller avgöra om de är glada eller inte. Efter vad som kändes som en evighet kommer Karin upp till mig och Malin. Jag kan knappt andas. Har vi lyckats med vårat mål denna säsong? Har vi fått den platsen som vi så väldigt gärna vill ha? Jag ser fortfarande inte om Karin är glad eller ledsen. Efter viss tvekan, eftersom jag är rädd för svaret, ställer jag frågan: "Vad blev det?"

Hon ler och pekar på sig själv.

Stor lycka

Efter prisutdelning, tacktal och fotografering packade vi bilen. Karin och jag hade ett tåg att passa i Sundsvall så vi hade lite bråttom. Men lyckan visste inga gränser. Låtar som "We are the champions" och "Simply the best" strömmade ur högtalarna. Och vi var inte sena att sjunga med i texten! Nu ligger guldpengen på första plats i prishyllan, som börjar växa sakta men säkert.

Elitserien 09/10 here we come!