När man är i Lofsdalen får man ofta se både stora och små djur. Igår kväll när vi intog vår kvällsvard kom Herr Melin på besök. Han sprang alldeles utan kläder utanför köksfönstret, där taksnön rasat ända upp till fönsterblecket, och visade sin vackra vita päls och kolsvarta svanstipp. Han slängde en snabb blick in mot oss liksom för att kolla vilka det var som kylde vitt vin i hans snödriva och försvann in i natten lika fort som han dykt upp. Även med reflexer likt en iller hade jag inte hunnit föreviga honom på bild.
Det är inte ofta man ser en Herr Melin. Undrars om det finns en fru Melin också? Har vi tur nu så blir vi av med alla mössen i vedbon. Har vi otur så blir vi av med alla fina ekorrar som kommer och delar fågelfröna med domherrarna. Så jag tog en bild på en riktigt fin korre ifall det värsta skulle hända. Just på den här bilden är han riktigt förbannad över att jag kom och störde honom mitt i lunchen. Han tjattrade och fräste och man riktigt ser hur han tänker: "hade jag bara varit lite större så skulle du får smaka på både höger och vänster tass, tjockis!"
Ett par dagar innan kom det två riktigt stora gråsparvar på besök och tog för sig av fågelbordets håvor. Jag gick ut för att fotografera men de var skygga och flydde hals över huvud på sina spänstiga små gråsparvstassar.
I lördags fick man vara med om något ganska ovanligt i de härjedalska fjällen nämligen en skånsk blåval som strandat på en snödriva. Fråga mig inte hur den kom dit men vi fick anstränga oss väldeliga för att få den på rätt köl igen och tillbaka till sitt eget element – stolen framför den värmande brasan. De är märkliga di där valarna ...
